mapuche

Mapuche betyder jordens folk.

Mapuchefolket, vars territorium sträcker sig mellan Chile och Argentina, har alltid fått strida för sitt land. Det var det enda folk i Sydamerika som klarade

av att stå emot de europeiska erövrarna på 1500-talet. Under 300 år hade mapuchefolket självstyre och en egen region söder om floden Bio Bio i södra Chile.

Detta ursprungsfolk har utgjort en egen nation långt före och efter den spanska koloniseringen. De har ett gemensamt ursprung, historia, social organisation, kulturell identitet, språk samt en uppsättning unika kulturella och andliga värderingar.

Under decennier, till och med århundraden, har mapuchefolket kämpat för att få rätten till den chilenska marken. Mapuchefolket har alltid brukat den, men staten bestämmer över den och företagen kan betala för den. Hektar för hektar försöker mapuchefolket nå sitt mål; att få tillbaka det land som gång på gång tagits ifrån dem.

Mapucherna är det största av Chiles ursprungsfolk. De uppskattas till omkring 600 000 personer. Chile har totalt cirka 16 miljoner invånare, varav omkring en miljon tillhör ursprungsfolk. De flesta mapucher bor i den södra delen av landet, i regionen Araucania, där Temuco är regionhuvudstad. Många mapucher har flyttat till huvudstaden Santiago.

Mapuchefolket utgör det fattigaste samhällsskiktet i Chile. 32 % lever i fattigdom, jämfört med 20 % av landets övriga befolkning. De sociala och ekonomiska förhållandena i de regioner, där många av Mapuche-indianerna lever (Bío Bío, Araucanía) gör livet till en daglig kamp. Utbildningsnivån är lägre och analfabetismen bland Mapuche-indianerna ligger på 8,4 %, en siffra som skiljer sig från det nationella genomsnittet på 3,8%.

Under decennier, till och med århundraden, har mapuchefolket kämpat för att få rätten till den chilenska marken. Mapuchefolket har alltid brukat den, men staten bestämmer över den och företagen kan betala för den. Hektar för hektar försöker mapuchefolket nå sitt mål; att få tillbaka det land som gång på gång tagits ifrån dem.

I det chilenska samhället är diskrimineringen och marginaliseringen av Mapuchefolket mycket påtaglig. Men diskrimineringen sker som en paradoxal process. En nyligen gjord enkät i huvudstaden Santiago visade att 80 % var emot appliceringen av antiterroristlagen på mapucher. Men samtidigt så tycker den stora massan att bygget av de stora elektriska dammar i mapuche mark en självklar nödvändighet för utveckling, för att bli moderna.

Allt sedan kolonialismen har Mapuchefolket varit utsatta för ett konstant förtryck. Först av spanjorerna som mördade, förslavade och plundrade dem. Sen av dem som kom att bli den chilenska staten.

Mapuchefolket är unika i Sydamerikas koloniala historia. Till skillnad från både Inka och Aztekerna så hade inte Mapuchefolket någon central organisation som erövrarna kunde attackera och på så sätt ta över makten i ett svep.  Så när Pedro De Valdivia (år 1540) bestämde sig för att erövra södra delen av kontinenten, mötte han ett helt annat motstånd som ledde till cirka 300 år av ständig kamp. Detta ledde till att spanjorerna bara kunde bedriva sin koloniala industri fram till Bio-Bio floden i vad idag kallas Araucanía. Denna omöjliga erövring ledde till ett interkulturellt moment, där byteshandel och dylik pågick mellan erövrarna och Mapucherna. Denna process gav upphov till den kommande fredsöverenskommelsen mellan Spanien och Mapucherna, där floden Bio-Bio blev en naturlig gräns mellan de erövrade delar och Mapuchemark.

När Napoleon går bärsäkrargång i Europa passar kreolerna på och deklarerar sin självständighet i kolonierna. Chile blir till och återigen vaknar intresset för mapuchemark och sina odlingsmöjligheter. Den nya chilenska staten upphäver de fredsöverenskommelser som Mapucheindianer lyckats etablera tidigare och en ny offensiv mot mapucheland tar vid, den s.k. pacificering av Araucanian. I historieböckerna avslutats pacificeringen med den stora massakern 1890 som då leder till en utspridning av mapucher över hela landet och en stor inflyttning till städerna. Men egentligen har inte denna process (pacificering) avslutats och har i år pågått i 200 år. Idag försöker den chilenska staten fortfarande krossa mapuchernas motstånd och de skyr inga medel. Mord, politiska fångar, censur och polisövergrepp är idag lika mycket vardagsmat som under Pinochetdiktaruren.

I sina försök att dölja sanningen om Mapuche-folkets situation har den chilenska staten tagit till drastiska metoder. I maj 2008 arresterades dokumentärfilmaren Elena Varela som de senaste fyra åren arbetat med en dokumentär vid namn Newen Mapuche, som behandlar konflikten mellan Mapuchefolket och timmerföretag i södra Chile. Varela har erhålligt bidrag från statliga fonder för produktionen av sin film och hon anklagas nu för att ha använt dessa medel för att sponsra terrorist-aktioner samt involvering i två olika rån mot bank och värdehus. Bevisen som åklagarmyndigheten lyft fram grundade sig i ”hemliga vittnen” men efter påtryckningar av The Inter-American Human Rights Commission och diverse organisationer runt om i världen, tvingade man fram identiteten på vittnen, vilket gjorde honom mindre avgörande för rättegången.  I samband med gripandet 2008 konfiskerade polisen förutom utrustning så som videoband, ljudutrustning och kameror även allt bakgrundsmaterial till filmen. Den chilenska staten har med andra ord fått tillgång till alla intervjuer och vittnesmål som Varela samlat in och nu befarar bland andra Amnesty att materialet kan användas för att terrorisera Mapuche-aktivister och de som bidragit till filmen.

Varelas fall är inte unikt. Sedan mars 2008 har tre dokumentärfilmare som arbetat med konflikten mellan timmerföretag och Mapuchefolket gripits och i maj blev två italienska filmare som skildrade en Mapucheprotest beordrade att lämna landet. Mapuchefolkets situation är uppenbarligen en mycket känslig fråga som riskerar att skada Chiles anseende som en modern demokrati. Den chilenska staten försöker därför hindra informationen från att nå ut till allmänheten genom att tysta ned Varela och andra dokumentärfilmare. Amnesty International menar att "myndigheterna har arresterat henne i ett försök att sätta stopp för undersökningarna i denna konflikt och att försöka skrämma både henne och Mapuchefolket".

Varela jämför själv dagens situation med diktaturen; "Fascismen har inte dött eller upphört. Jag känner att fred inte existerar i Chile, att grundläggande rättigheter inte respekteras. Rädsla infördes under diktaturen, mördande, fängslande av de som tänkte annorlunda och försvarade viktiga frågor. Idag är det nästan likadant..." I april i år pågick Varelas rättegång, hon blev fri, men materialet har inte blivit återlämnat

När chilensk press rapporterar om konflikten sker det ofta med skandalrubriker: ”Araucos kalla krig” eller ”Mapucher förbereder våldsamheter”. Ursprungsfolksorganisationer jämförs med extremvänstern och man antyder kopplingar till organisationer som baskiska ETA och till islamistiska terrorister. Den yngre generationen inom mapuchefolket är dem som idag aktiv konfronterar staten. För detta använder de olika metoder, ibland av våldsam karaktär riktat mot skogsindustrin, markägare och polis.

Chile, idag ett av de länderna med högst BMP i Sydamerika, har att tacka exportindustrin för sin rikedom. Vinstbegär och exportbehov var huvudanledningar till att staten tog över nästan all mark i landet. Övertagandet gick våldsam till (den sk. pacificeringen)  och den då nybildade chilenska staten ogiltigförklarade de fredsöverenskommelser som Mapucheindianer hade fått till stånd med spanjorerna innan Chiles bildandet. Efter kriget mot mapuchefolket lämnades endast fem procent av den ursprungliga jorden där mapuchefolket kunde bosätta sig. Detta gjorde man genom införandet av Títulos de Merced, en lagparagraf som gjorde det möjligt för staten att nästan ge bort landområden. Mapuchefolket, blev tvungna att erkänna sig själva som chilenare i stället för mapuche för att få samma rättigheter som resten av befolkningen, men de var inte upplysta om landutdelningen, vilket ledde till att markområdena gick främst till kolonisatörer och militärer.

På 1960- och 70-talen genomfördes en jordbruksreform då staten delade ut jordlotter till bönder. Detta var ett steg i rätt men sanningen är den att dessa markområden låg alltid i obrukligmark. Men när diktatorn Pinochet kom till makten efter militärkuppen 1973 omvändes reformen och staten tog tillbaka jorden.

Behovet av exportverksamhet ledde till att staten erbjöd företag att köpa markskog på mapuche-området. Detta ledde till att skogsföretagen köpte mycket stora markområden. Markgränserna ändrades, områden bytte ägare och de mapuchefamiljer som blev av med sin mark var tvungna att flytta.

Skogsindustrin i Chile växt enormt de senaste 20 åren., 1,5 miljoner hektar av ursprungsbefolkningens mark har använts för att odla fram främmande träsorter som växer snabbt, ex. eukalyptus och tall. Detta har lett till självklara skador i det naturliga ekosystemet. Man kan idag konstatera att den tidigare bördiga jorden är nu skadad av trä-resin och erosion och att bäckar och andra vattenkällor absorberats av träden och torkat ut.

En mängd stora utvecklings-projekt som den chilenska staten godkänt, eller själva genomfört, drabbat mapucheindianer hårt. Bland dessa kan vi nämna bygget av motorvägen genom mapuchemark, bygget av hydroelektriska dammar (en av dessa anläggningar har redan byggts, 8 till är planerade) Vilket leder till omplacering av familjer. Familjer som blivit mutade och lurade med löften om anställningar eller ny mark. Men många av dem som inte skrev på har organiserat sig för att föra ut sin kamp och det är bland dessa vi befinner de mest drabbade av den chilenska statens förtryck.

Politiska fångar och hungerstrejk

Hundratals Mapuche-indianer har blivit dömda i enlighet med den chilenska anti-terroristlagen. Denna lag infördes av Pinochet 1984 som ett sätt att bekämpa det politiska motståndet. Idag används lagen på samma vis av de demokratiska regeringar som Chile har haft sen 1990 för att krossa Mapuche-folkets mobilisering, genom att fängsla politiska Mapuche-ledare och -aktivister.

De som åtalas för terrorism hålls inte sällan häktade i över ett år innan deras fall går till rättegång. De blir då prövade under särskilda villkor i en militärdomstol. Bland annat tillåter lagen så kallade ansiktslösa vittnen, vilket betyder att ett vittne kan framträda anonymt bakom skärmar och med röstförvrängande mikrofoner, endast synliga för domarna och åtalarsidan. Att dölja vittnenas identitet hindrar försvarets möjligheter att kunna utmana vittnesmålen och de utgör därmed en kränkning av artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

De som blir fällda tilldöms fängelsestraff på minst 10 år, utan den sedvanliga möjligheten till benådning från presidenten.

Chiles tillämpning av anti-terroristlagen är inte förenlig med den allmänt vedertagna definitionen av terrorism, som avser mycket allvarligt politiskt våld riktat mot liv, frihet och människors fysiska integritet. Mapuche-indianer som åtalats under anti-terroristlagen har ofta anklagats för skada av privat egendom i samband med landkonflikter. Det kan exempelvis röra sig om anlagda bränder av skogsplantager eller skadegörelse av fordon. Med utgångspunkt i det internationella samfundets syn på termen terrorism råder det ingen tvekan om att t.ex. traktorsabotage inte kvalificeras som sådant. Dessutom finns det otaliga fall då Mapuche-indianer faktiskt inte begått någon typ av brott, utan arresterats och åtalats på godtyckliga grunder.

Anti-terroristlagen fungerar för regeringen som ett verktyg för att legitimera undanröjandet av politiskt aktiva Mapuche-indianer. Detta har föranlett kritik från FN:s särskilda rapportör för ursprungsfolk, Rodolfo Stavenhagen, som uppmanat Chile att inte använda terroriståtal mot handlingar som är relaterade till den sociala kampen för land och legitima klagomål från ursprungsfolk. Amnesty, Human Rights Watch och andra organisationer som arbetar för rättvisa och fred instämmer i kritiken av lagen och dess tillämpning.

Hungerstrek har blivit ett redskap/taktik för åtalade mapucher att göra sin sak hörd. Den har tillämpats de senaste 5 åren och Patricia Troncoso (som hungerstrejkade i 112 dagar under 2007) har varit en av frontfigurerna.

Patricia Troncoso avbröt hungerstrejken den 28 januari 2008, 112 dagar efter att den inletts. Efter medling av katolska kyrkan gick regeringen med på vissa av hennes krav på förbättringar av fängelsevillkoren. Regeringen gick varken med på benådning eller förkortade strafftider, men accepterade förslaget om permission under helger samt att fångarna ska förflyttas till en annan anstalt. De förbättrade villkoren gäller bara Patricia Troncoso och två andra fångar som deltog i hungerstrejken och som, liksom Troncoso, är dömda till tio års fängelse för terroristbrott.

Sen juli i år sitter 34 mapuchefångar i 5 olika fängelser och matvägrar. Att få bort antiterroristlagen, att inte bli åtalade i militär domstol, att användandet av  maskerade vittnen blir olaglig och demilitariseringen av mapucheområden är deras huvudkrav. Regeringen vägrade länge ha någon dialog och i samarbete med medierna så kunde man manipulera frågan i ett par månader. Men genom internet har har mapucherna kunnat få ut information och till och med skapa en viss opinion på lokalplan. Chile firar i år 200 år av självständighet och att ha döende mapucher i sina fängelser skapar en bild av en inte så demokratisk land. Därför har nu regeringen gått ut och meddelat att de ska skapa ett utskott som ska studera hur man kan reformera antiterroristlagen. De hungerstrejkande mapucher vägrar och låta sig luras av byråkratiska procedurer vars syfte egentligen är mer att förhala frågan än att verkligen vilja ändra på de lagar som kommit till stånd i en diktatur.

1. Juan Antonio Suarez Marihuan, 27 år. Hittas död den 11 december efter att ha varit försvunnen i en vecka. Misshandlad till döds och slängd i floden. Juan var bror till en av ledarna i hans samhälle.
2. Edmundo Alex Lemun Saavedra, 17 år. Dog den 12 november 2002 på sjukhus. Hade deltagit i en markockupation och blivit skjuten i huvudet av polis.
3. Julio Alberto Huentecura Llancaleo, 30 år. Dog  den 27 september av en knivskada I polisförvar i en av santiagos häkte. Julio var ledare i en av dem urbana mapuchegrupper som finns i Santiago.
4. Zenón Alfonso Díaz Necul, 17 år. Dog den 10:e maj 2005. Blev påkörd av en lastbil som tillhörde skogindustrin medans han höll i en fredlig manifestation vid en större väg i Araucoregionen.
5. Juan Lorenzo Collihuin Catril, 71 år. Dog den 29 augusti 2006. Skjuts till döds av polis i hans hem. Högt uppsatt ledare inom sitt samhälle.
6. Matías Valentín Catrileo Quezada, 22 år. Mördas de 3:e januari 2008 av polis. Hade deltagit i en markockupation och blivit skjuten i ryggen av polis.
7. Johnny Cariqueo Yañez. 22 år. Dör av en hjärtattack en dag efter att ha  blivit grovt misshandlad av polis efter deltagande i en demonstration den 29 mars 2008.
8. Jaime Facundo Mendoza Collio. 24 år. Blir skjuten av polis under en markocupation den 12 augusti 2009.